Som den misantropiska själ jag är så irriterar jag mig ofta på saker. Den här listan kommer med nya utgåvor rätt ofta och innehåller saker jag irriterar mig på.
2010-04-27
Under gårdagen satt jag i min ensamhet och muttrade över alla tings tillstånd och försökte skratta åt dubbad tysk television. Den där riktiga känslan infann sig dock aldrig, varken ordentlig bitterhet eller fjortonårigt haschfnitter. Som det geni jag är så förstod jag att lösningen låg i en äggmacka, och skuttade ut till köket för att börja koka ägg.
När jag öppnar den gröna äggkartongen som på utsidan stoltserar med sina ekologiska kycklingfarmar blir jag ytterst förvånad. I kartongen ligger fyra ägg, och inte sex stycken som det borde vara. För en sekund tror jag att det kan vara en gammal äggkartong och att den jag köpt bara någon dag tidigare ligger någon annanstans i mitt icke så välfyllda kylskåp, men efter en snabb titt på bästföredatumet inser jag att denna halvfulla kartong är den jag senast införskaffat. Övertygad om att jag inte har ätit några ägg ur kartongen börjar jag fundera på om äggen var så pass ekologiska att de värpt klart i mitt – kanske något kalla för ändamålet – kylskåp och två små kycklingar dragit iväg och nu ligger och väntar på att attackera mig om natten. Min andra tanke var att en vän varit och tjuvat ägg när jag inte varit tillräckligt uppmärksam.
Jag kan dock – efter lite efterforskningar och kycklinglika lockrop – slå undan båda teorierna. Kvar finns att jag antingen ätit ägg i sömnen, eller att kartongen inte var full när jag köpte den, något som varje medveten konsument självklart kollar innan, men som Herr Eriksson måste ha missat. Nåväl, äggen kokas upp och jag avnjuter två skivor bröd med kokt ägg och chili (try it you’ll like it!).
Under morgonen idag fanns äggsuget kvar, så jag tar fram kartongen där nu två ägg ligger och ler mot mig. Övertygad om att jag kokade upp dem igår, som jag brukar göra, så knäcker jag ett ägg mot kökskanten för att lättare kunna börja skala. Nu är det som att hela världen skrattar åt mig och jag känner hur jag blir kletig över hela armen och det stänker lite i ansiktet, men helt utan några trevliga associationer.
Vafan…
…kokade inte jag de där äggen igår?
Sitter på en flygplats och väntar på att få resa hem till Sverige. Tuggar på någon torr och förmodligen olycklig baguette med en rätt trött salami som sköljs ned med en syntetisk latte som av någon anledning serverades med ett plastsugrör – stil och klass a’la flygplats!
När jag är ute och flyger kan jag inte låta bli att slås av hur efterblivna människor verkar vara. Alltid, och då menar jag alltid, ser jag folk i säkerhetskontrollen som blir ertappade med vätskor. Larviga regler kan man tycka, men ändock regler som inte alls är så svåra att följa. Trots detta ser jag folk som i sina handbagage har allt från deoderanter till schampoflaskor till 2l petflaskor. Har de missat varenda skylt på vägen? Är de efterblivna? Tror de inte att någon ska märka?
Nej, nu ska jag fortsätta äta min själsligt skändade brödbit och kika på alla original som kutar runt och letar efter rätt gate. Ett tips är att kolla på de där stora skärmarna…
Jag väntar vid min stockeld medan timmarna skrida,
medan stjärnorna vandra och nätterna gå.
Jag väntar på en kvinna från färdvägar vida -
den käraste, den käraste med ögon blå.
Jag tänkt mig en vandrande snöhöljd blomma,
och drömde om ett skälvande, gäckande skratt,
jag trodde jag såg den mest älskade komma
genom skogen, över hedarna en snötung natt.
Glatt ville jag min drömda på händerna bära
genom snåren dit bort där min koja står,
och höja ett jublande rop mot den kära:
Välkommen du, som väntats i ensamma år!
Jag väntar vid min mila medan timmarna lida
medan skogarna sjunger och skyarna gå.
Jag väntar på en vandrerska från färdvägar vida -
den käraste, den käraste med ögon blå.
Världens vackraste idrottsförenings fotbollsherrar gav idag ett gäng färjefyllon från Åland en lektion i fotboll. Medelpadingen Linus Hallenius verkar äntligen ha vuxit in i den grönvita tröjan, och levererade ett – förvisso inte äkta – hattrick. Personligen befinner jag mig över hundra mil från Stockholm just nu och fick nöja mig med att streama matchen via Internet, vilket funkade utan problem. Det enda störande var den okunniga kommentatorn, och diverse forumspekulationer om att det skulle varit Urban Rybrink som satt vid mikrofonen kan nog läggas ned omgående. Killen är ändå Hammarby Fotbolls informationschef och lär ha bättre koll på Bajens lirare än vad den förvirrade killen med de många felsägningarna hade.
Nu vågar man se fram emot Superettan i allmänhet, och premiären borta mot Ängelholm om en vecka i synnerhet. Man bör väl kanske inte skruva upp förväntningarna för mycket eller dra för stora växlar av en träningsmatch mot några identitetskluvna öbor, men det är samtidigt svårt att inte må bra av att vara obesegrade under hela försäsongen.
Alla till Ängelholm – Nu sjunger vi skiten ur gröthalsarna!
Nu sitter jag där som den girigaste ungen på hela lekplatsen och har beslagtagit en helt egen sandlåda där jag får leka precis som jag vill. Ni andra får gärna kolla på, och kommentera mina lekar, men hur och vad jag leker bestämmer bara jag – det här är min sandlåda.
I en tid då dokusåpor, snabbmat och meningslös konsumtion verkar vara allmänhetens stora intressen känner jag att jag är tvungen att kunna leka av mig någonstans. Detta gör jag på ett perfekt sätt här i sandlådan, då inget kan refuseras och inget kommer att genomgå någon som helst granskning. Här kan jag leka med min misantropiska sida samtidigt som jag låter min maniska personlighet ta sig uttryck när andan faller på. Jag kan grotta ned mig i värdelös musik eller degenererad konst. Jag kan kasta skit på vänner och främlingar.
Precis så som en alldeles egen sandlåda ska vara. Nu ska jag bara gå och hämta min spade, för nu ska jag djupt ner i skiten.