Nu borde det inte ha undgått någon att valet närmar sig. De ungdomsförbund som annars brukar vara relativt tysta har nu letat sig fram i ljuset och försöker bedriva politiska kampanjer. Vänstern tänker förstöra fester, centern får för sig att sätta gröna näsor på statyer och småsossarna har åkt landet runt och samlat in strumpor. De lite äldre politikerna, som borde ha lekt av sig i ungdomsförbunden, har också de kommit med revolutionerande som samhällsomdanande förslag. Carin Jämtin, ni vet hon som ville ha könsneutrala toaletter och HBT-äldreboenden, tycker att vi ska kunna lämna tvätten i tunnelbanan och Folkpartiet spelar återigen populistkortet (kom igen, har ni inte något nytt?) och ropar på slöjförbud.

Den genomsnittlige väljaren lär nu ha kommit tillbaka från semestern och är åter i arbete. För många ligger flera veckors uppsamlat arbete och väntar, och som om det inte vore nog så ska barn börja på nya skolor och de minsta ska skolas in på förskolan. Men det är ju alltså val i år, och några minuter får man väl ändå lägga undan till att bestämma sig för vilka man tycker ska låtsasregera (låtsas, då alla större beslut ändå går via EU på ett eller annat sätt) de närmaste fyra åren. Gillar man högre skatter kan man välja några som kallar sig “de rödgröna”, gillar man lägre skatter finns istället några som kallar sig “alliansen”. Bryr man sig inte om skatter speciellt mycket och/eller bara allmänt ogillar muslimer kan man kanske rösta på det där skånska partiet med en blåsippa som symbol – om man nu vågar, tänk om grannen får veta?

Det här är alltså det som idag kallas demokrati. Två månader vart fjärde år ger sig ett antal proffspolitiker, ofta helt utan erfarenhet från övriga yrkeslivet, ut och minglar med massan. Man sätter upp affischer med intetsägande slogans och falska leenden. De lite yngre och mer radikala leker clowner eller häller ut vinflaskor. Allt för att du, den så omtalade väljaren, ska kunna känna att du är fri att påverka den politiska utvecklingen genom lapp-i-lådan-leken.

2006 brände jag mitt röstkort. Mycket talar för att jag gör det även 2010. Den här varianten av parlamentarisk demokrati är ett skämt, och jag har ingen lust att stödja den.

Sen kan bortskämda snorungar klä ut sig i gröna näsor eller samla strumpor hur mycket de vill.