Dags för lite fredagsläsning. Här kommer en text som från början publicerades på min blogg på motpol.nu 13 december 2006.

Att människor i stort är som ström och söker den enklaste vägen med det minsta möjliga motståndet är ingenting nytt, jag tror faktiskt inte att det ens klassas som politiskt inkorrekt att påpeka det. Ofta vill man hävda att man bland nationalister finner de människor som vågat trotsa denna regel och istället vågar ta vägar med starkt motstånd, för att man anser att målet är värt det. Detta är nog en riktig analys, för det är ingen lätt uppgift att vara nationalist. Det är inte en väg man väljer för att det är en enkel väg, även om man ofta får höra just detta från antinationella krafter. Det är inte heller en väg man väljer om man söker trygghet och stabilitet i vardagen. Men en intressant iakttagelse som jag tror många med mig har gjort, är att man även inom nationalistiska – rentav nationalsocialistiska – kretsar, märker samma uppdelning bland människor. Man söker enkla förklaringar och enkla lösningar – minsta motståndets väg.

För visst verkar det vara en enklare lösning på landets (och världens) komplexa problem att bara tycka illa om allt främmande, och hylla allt det egna. Och visst verkar det vara enklare att tro att bara vi kastar ut alla invandrare ur Sverige så kommer vi få en blomstrande nation, alla kommer älska varandra och barnen kommer leka glada i parkerna. Men det här är ett farligt tankesätt. Världen är inte svartvit, och så är inte helles dess lösningar. Invandringen är ett stort problem, och vi står inför en katastrof av gigantiska mått om vi inte gör något åt problemen väldigt snart – men det är långt ifrån det enda problemet.

Man kan visserligen påpeka att alla andra problem är en följd av invandringen, men det är också att göra det lite väl enkelt för sig. Jag skulle snarare vilja säga att hela samhället vi ser idag, inklusiva den ickevita massinvandringen till vita länder, är ett resultat av andra faktorer. Högst upp i kedjan av orsaker till västerlandets förfall står inte massinvandringen, den är snarare enbart en del av förfallet. Högst upp i kedjen står istället en utopisk flumdröm om den kosmopolitiska människan – världsmedborgaren. En människa “fri” från nationell tillhörighet och gemenskap, som istället ska få “möjligheten” att forma sin egen värld.

Framförallt ska denna värld formas av konsumtion. En människa som föds utan rötter måste självklart konstruera sådanna, då vi alla vill tillhöra något, känna att vi är en del av något mycket större. Och det är ju självklart att konstruerade rötter aldrig är lika starka som naturliga, precis som djur i fångenskap aldrig blir samma djur som de hade blivit i frihet.

Så länge vi vet om har människan försökt finna livets mening. Man har sökt den i gudar, väsen och fabler. Andra har sökt den i universum och alldeles för många verkar ha sökt den i flaskan. Den nya, liberala och kapitalistiska vägen, vill istället att vi ska söka den i konsumtion. Du födds som ett oskrivet blad och det är upp till dig själv vad du ska fylla ditt liv med – Mercedes, Nike, Dolce-Gabana, Metallica eller metaamfetamin. Det ska inte finnas några krav, inga skyldigheter. Detta är den liberala varianten av “frihet” (som förövrigt för länge sedan borde vunnit någon form av pris för “världens mest missbrukade och betydelselösa ord”).

För mig som nationalsocialist är detta ingalunda frihet. Det är ett av de värsta sortens förtryck och en av de allra starkaste bojor. Man blir slav under konsumtionen, medan storföretagen håvar in kapital för att kunna komma med nya produkter som vi sedan ska konsumera – produkter som producerats av arbetare världen över, som knappt får en spottstyver av de pengar deras varor genererar. Arbetarna producerar meningslösa varor, för att kunna konsumera andra meningslösa varor. Pengar och tid som hade kunnat läggas på forskning och social välfärd hamnar istället i ett sjukt spel som inte gör någon, eller åtminstone ytterst få, lycklig.

För om denna “frihet” skulle göra oss lyckliga, varför äter då vita män och kvinnor antidepressiva medel som aldrig förr? Människor sätter sig i skulder till banker för att kunna konsumera mer och mer och mer. Kvinnor “lyxprostituerar” sig för att ha råd med en ny väska för tusentals kronor. Män rånar postkontor för att ha råd att kunna åka runt i en ny Ferrari.

Är det den frihet vi vill ha? Är konsumtion livets mening?

Självklart inte.

Som nationalister (för detta gäller inte bara nationalsocialister, utan alla människor som delar denna världsåskådning) måste vi istället börja prata om vad som verkligen fyller livet med mening.

- Att arbeta och känna att det betyder något. Kan det vara mat till ens lokala område? Kläder till stadens barn? Hus för samhällets familjer? Där har vi saker som människor med stolthet kan arbeta med, utan att känna att man producerar meningslöst skit (ursäkta min franska).

- Att ha tid för sin familj och sina vänner. Vad är det för mening med att mannen och kvinnan ska göra karriär (i att producera meningslösa saker), så att de inte har tid att ta hand om sina barn? När du ligger på dödsbädden, kommer du minnas din dotters första steg eller ditt företags första storaffär?

- Att känna att man är en del av något större. Vi ÄR en del av något större. I tusentals år har vår jord brukats av VÅRT folk. De har gjort det för att framtida generationer – VÅR GENERATION – ska kunna ta del av alla de skatter fosterjorden skänkt oss. De har slagits i krig för vår frihet, och de har motat invasioner på gränsen. De har levt och de har dött för oss. Vi har en plikt att ta upp stafettpinnen och fortsätta deras ädla kamp och strävan. Kom inte och säg att vi inte är en del av något större än oss själva, för då ljuger du värre än Billy Butt.

Arbete – Familj – Fosterland

Och det är det här jag menar med “Det stora projektet”. Det handlar inte om att bara “kasta ut invandrarna”. Vi måste förändra människan i grunden. Vi måste lära vårt folk att tänka så som vårt folk alltid tänkt och agerat. Det finns naturligt inom oss, det har bara förtryckts av det moderna samhället.

Så du nationalist, som vill göra en förändring. Börja leva folkgemenskapen, börja tala om detta! Hjälp den gamla tanten över gatan, hon är din folkfrände som vigt sitt liv åt att arbeta för landet (vare sig det skett på fabrik eller i hemmet). Ta tid för att vara med din familj, krama din barn och uppleva det som livet har att erbjuda. Sluta jaga karriär, sluta jaga guld – det skänker dig inte sann lycka.

Arbeta med något du trivs med, vårda din familj och dina vänner och se till att fortsätta det som våra förfäder påbörjat åt oss.