För elfte gången samlas vi alltså här i Salem. En del ifrågasätter betydelsen av att delta i den här manifestationen och undrar om den verkligen ger något resultat. Andra onda tungor påstår att Salemmanifestationen skulle ha spelat ut sin roll, att det nu är 10 år sedan Daniel Wretström mördades och att det är dags att gå vidare. Men låt oss faktiskt titta på fakta.

Svenskfientligheten har inte minskat, snarare tvärtom, så i den meningen har Salemmanifestationen inte uppnått något resultat.

Men – vi gör skillnad!

Vi har tvingat fram en debatt, vi har lanserat begreppet svenskfientlighet över hela landet. För tio år sedan fanns det knappt i någons vokabulär, idag är det ett etablerat begrepp och ett samlingsnamn för inte bara den kriminalitet som svenskar utsätts för, utan också för de strukturer som genomsyrar det politiska och massmediala etablissemanget. I år har begreppet tillochmed använts i Sveriges riksdag, något som aldrig hade varit möjligt om det inte vore för Salemmanifestationen.

Vi gör skillnad. När jag reser runt i Europa för att träffa utländska kamrater så är Salem alltid det första de frågar om. Hundratusentals människor har sett filmer på Internet där rakryggade svenska män och kvinnor i tysthet går genom Salem under facklornas sken.

Vi gör skillnad. Och just det faktum att svenskfientligheten ökat visar bara att vi behövs ännu mer. Salemmanifestationen är svenskens möjlighet att sätta ner foten. Att genom sin blotta närvaro visa att vi inte tänker acceptera att politiker och media hetsar mot oss, eller att kriminella invandrargäng våldtar, rånar och mördar medlemmar ur vårt folk.

Så låt inte defaitismen ta över era tankar. Alla ni som är här idag gör skillnad. Och bara genom att år ut och år in arbeta mot svenskfientligheten, och låta det arbetet krönas i Salem tillsammans med så många andra kämpar, kan vi också se till att få ett slut på svenskfientlighet.

För det ska vi. Vi ska avsätta varenda politiker som upprätthåller de svenskfientliga strukturerna och sätta varenda svenskfientlig invandrare på första bästa plan, buss eller båt hem.

När jag skulle skriva det här talet så började jag tänka tillbaka på några av de mest uppmärksammade svenskfientliga brotten som utförts i år. Inger Wickman, Kenny Malmberg, Elin Krantz och Beatrice Fredriksson var några av de mordfall som dök upp i mitt huvud direkt. Alla bär de samma mönster, utländsk gärningsman, svenskt offer. Det gjorde ont att återigen läsa om dessa mord, inte bara på grund av den hemskhet som de mördade personerna utsattes för, och att det framförallt i Kennys fall var lätt att dra paralleller till mordet på Daniel Wretström, utan även för att jag tänkte på de bakomliggande orsakerna.

Det gjorde ont, så ont, att tänka på att det faktiskt sitter politiker och släpper in dessa mördare i vårt land. Trots alla larmrapporter och trots att man gång på gång visat att ett mångetniskt samhälle bara kan leda till inbördeskrig så fortsätter man med den hänsynslösa massinvandringspolitiken. Man struntar fullständigt i de svenskar som mördas, våldtas och rånas av invandrargängen. Man struntar fullständigt i hur svenskar trängs undan från de orter de växt upp i och hur vårt folks byts ut mot någon svartbrun kryddluktande massa.

Att byta ut sitt eget folk mot främlingar. Att ta från vår gemensamma kassa och ge till hundratusentals som aldrig själva bidragit till den. Att bespotta vår historia, våra nationalhjältar och symboler.

Det finns bara två ord för ett sådant svek. Landsförräderi. Folkförräderi.

Senast i torsdags stod statsminister Fredrik Reinfeldt i Riksdagens talarstol och menade att det inte går att definiera vem som är svensk – eller för att förtydliga, att det inte finns några svenskar. Vad är det för något förvridet samhälle där de som ska vara våra ledare kan stå och håna oss ifrån maktens finrum? Vad är det för förvridet folk som inte reagerar mot detta uppenbara förräderi?

Vi är totalt förslappade och förblindade av meningslösa saker. Det är dokusåpor, kändisskvaller och modehets. Ut och jobba åtta timmar om dagen och sen hem och bli matad med några timmars statligt godkänd kvalitetsunderhållning genom dumburken. Inte finns det tid för eftertanke och resonemang när man ska hålla reda på vem som ligger med vem i Paradise Hotel.

Och det är egentligen här vårt största arbete ligger. Att bryta detta mönster. Att göra folk medvetna om att det finns andra sätt att spendera livet. Att det finns så oerhört många olika sätt för folk att umgås på, att utvecklas på och skapa en mening med livet bortom jobb och tv.

Vi måste väcka i liv i gamla traditioner samtidigt som vi skapar nya. Vi måste berätta om och leva svenskheten. Genom att vara föredömen på arbetsplatser och i skolan kan vi bjuda in våra svenska folkfränder till en riktig gemenskap – den svenska folkgemenskapen.

Och det är så vi kommer kunna få ett slut på svenskfientligheten. Genom att återuppväcka svenskheten i alla svenskar, även om vi får ta en i taget. Att förklara för svensken att han är inte ensam, han är en del av något mycket större långt bortom allt det materialistiska nonsens som vi i massmedia får lära oss att hylla.

Och genom att komma hit till Salem visar vi just detta. Vi visar på en enad svenskhet, tillsammans med våra goda kamrater från övriga Europa, som inte tänker tolerera att bli bespottade, hånade eller utsatta för svenskfientlig brottslighet.

Därför är Salem oerhört viktigt. Därför är jag så oerhört glad att ni alla valt att komma hit i år, och jag hoppas ni alla – tillsammans med många fler – fortsätter komma tillbaka till Salemmanifestationen kommande år.

För, kamrater, vi gör skillnad.