
Lite multikultikonst som fick sig en ordentlig uppfräschning efter att aktivister från Nordisk Ungdom förändrat texten till något mer sanningsenlig.
Den Bonnierägda tidningen Sydsvenskan publicerade idag (9/1) ett reportage författat av Niklas Orrenius, en journalist för många mest känd tack vare sin rapportering om Sverigedemokraterna. Reportaget berör så kallade hatbrott, och vi får bland annat följa den somaliska kvinnan Malyum Salah Hashi, 31, som under sin korta tid i Sverige blivit utsatt för massa hemskheter från de rasistiska svenskarna. Reportaget är oerhört genomskinligt och följer det klassiska upplägget om onda svenskar och snälla ickesvenskar, men framförallt så – förmodligen utan Orrenius vetskap – visar man hur lönlöst det är att försöka bygga ett “mångkulturellt” samhälle.
Som politiskt intresserad, och insatt i “politiskt korrekta” journalisters tankevärld, är det faktiskt svårt att inte fnissa till när man läser Orrenius reportage. Bilden han målar upp av Sverige i allmänhet, och Skåne i synnerhet, är en plats där snälla, välvilliga, intelligenta och skötsamma invandrare är offer för de onda, trångsynta, fördomsfulla och rasistiska svenskarnas våld och trakasserier. Det är muslimska kvinnor som blir kallade den ena hemskheten efter den andra, och deras sätt att reagera är att vilja “prata” med sina förövare – de vill nämligen lära de rasistiska svenskarna om tolerans och alla människors lika värde, något som vi alla vet är utmärkande för Somalia.
Det är självklart att ingen människa ska behöva stå ut med att bli förolämpad verbalt, eller få projektiler kastade mot sig – vare sig det är snöbollar eller stenar. Jag är övertygad om att de flesta människor håller med mig i det, men när man läser Orrenius reportage får man känslan av att Sverige är en ond plats, där allt från barn till pensionärer trakasserar, hånar och misshandlar utlänningar – framförallt muslimska sådana. När sedan dessa goda men hatade invandrare försöker få hjälp hos myndigheter så slår de rasistiska strukturerna till igen, och anmälningar läggs ned med motiveringen att “spaningsuppslag saknas”. Allt är en del av de vita, svenska, heteronormativa (ja, det ska väl in där någonstans) och patriarkala strukturerna som förtrycker alla som inte är vita heterosexuella män.
Slutklämmen på artikeln är det som gör den så fantastisk, och jag undrar hur Orrenius -som mångkulturförespråkare – kan ha missat sitt gigantiska självmål.
Ibland tar hon pågatåget till Malmö, för att köpa halalkött på Mix Food på Rosengård. Hon njuter.
Ingen kastar sten.
Ingen ropar ”neger”.
Ingen säger att hon ska ta av sig sin gardin.
När Hashi får åka ifrån de svenska områdena till ett område utan svenskar så njuter hon. Där är hon nämligen inte annorlunda. Där är hon inte utanför gemenskapen. Och jag tror henne – jag tror faktiskt hon trivs betydligt bättre på Rosengård än i Tomelilla. Precis på samma sätt som många svenskar som bosatt sig på spanska solkusten ser till att flytta till samma ort för att kunna känna sig som en del i gemenskapen, och inte som en främling som inte förstår de spanska normerna och uttrycken. Det är inget konstigt, utan helt naturligt och grunden i den nationalistiska världsåskådningen – en människa vill vara en del av något större, en gemenskap och ett sammanhang. Det är det som utgör grunden till folkgemenskapen, och folkgemenskapstanken är just den som vi nationalister förfäktar.
Den situation som Hashi upplever, med ständiga trakasserier från svenskarna, påminner mycket om den situation som den svenska kvinnan Ronja berättade om i Herr Nationells nyårssändning. Här var det dock en svensk som föll offer för etniska trakasserier, och ickesvenskar som var förövare. Vilka strukturer Orrenius vill förklara det med vet jag inte, men framförallt tror jag inte han är intresserad. Svenskar som offer och invandrare som förövare passar nämligen inte in i den världsbild som massmedia vill förmedla, där vita människor alltid är onda och svarta människor alltid är goda.
Det finns tusentals fall där svenskar faller offer för rasism, men de når inte genom massmedias filtrering. Och skulle det trots allt slinka igenom så får vi snabbt veta att det rör sig om individer, ofta missförstådda och själva offer för de onda svenskarnas rasism, och att det absolut inte handlar om några strukturer eller andra sammanhang.
Det mångkulturella samhället skapar dessa motsättningar. Det är en infantil ide att hundratals olika folk ska kunna samsas i samma nationalstat, och varenda mångkulturellt projekt har bevisat just detta. Lösningen är självklart folkgemenskap vilket kräver etnisk homogenitet, något som är helt otänkbart i Orrenius och andra goda antirasisters världsuppfattning.
Hade reportaget handlat om en svensk person så hade det kanske kunnat avslutas så här;
Ibland tar hon pendeltåget till Nynäshamn, för att äta fläsk med löksås på restaurangen nere vid hamnen. Hon njuter.
Ingen kastar sten.
Ingen ropar ”svenne”.
Ingen säger att hon är en hora för att hon bär kjol.
Men en sådan artikel kommer inte Orrenius skriva, det år vår uppgift.
–
Andra som skriver om reportaget
Då jag är en anhängare av yttrandefrihet och förordar en fri debatt så länkar jag även till texter som kommer med analyser och åsikter diametralt annorlunda mot mina.
Pophöger: Polisen ignorerar hatbrott i Tomelilla
Maria Ferm (mp): Läsvärt aktuellt reportage
Vi i Sverige: Även i Sverige stenas muslimska kvinnor
Mats perspektiv: Eurabia-anhängarna har fel
Tysta tankar: Rektorn som gjorde rätt i Tomelilla
Muslimska friskolan: Högstadieelever kan förhöras av polis…
Bubbavel: Stenkastning och muslimer
Mika Aalto: Asylsvenskan slår nytt bottenrekord
Relaterade länkar
Sydsvenskan: Stenen i ryggen blev droppen
Sydsvenskan: “Vi har möjligen inte gjort tillräckligt”
Twitter: Niklas Orrenius

Pingback: Att kasta sten (i glashus?) | Hesperus.nu
Pingback: Den naturliga viljan att tillhöra något | dan-eriksson.com