Den här krönikan publicerades ursprungligen i Framåt nummer 8/2011. Framåt är en medlemsbulletin som går ut till Svenskarnas partis medlemmar. Vill du få kommande nummer av Framåt? Bli medlem i Svenskarnas parti idag!
Sedan 1950-talet har Sverige haft en negativ demografisk utveckling i den mening att svenska kvinnor i genomsnitt föder färre än två barn. Det är enkel matematik som förklarar att en population behöver minst två barn per kvinna för att upprätthålla eller öka sin folkmängd, något Sverige alltså inte haft på snart 60 år. Ändå har Sveriges befolkning ökat med över två miljoner sedan 1950.
Att siffrorna ser ut som de gör beror på två faktorer; “baby boomer”-generationen och invandring. Efter andra världskriget föddes ovanligt många människor, och de som är födda mellan 1946-1964 brukar kallas för “baby boomers”. Det är de här människorna som på många sätt håller uppe våra befolkningssiffror, men de börjar sakta men säkert lämna jordelivet bakom sig. Det är detta faktum vi står inför och som våra politiker brukar använda som anledning till att vi behöver invandring, den andra faktorn till befolkningsökningen.
I Sverige har sedan 1955 genomförts över 1 400 000 aborter (en miljon fyrahundratusen!). Över 85% av dessa (mer än 1 200 000) har genomförts efter att Sverige införde fri abort den 1 juli 1975, vilket betyder att man kan göra abort fram till artonde veckan av graviditeten av vilken anledning som helst. Under samma tid har Sverige haft en invandring på strax över två miljoner, med en nettoinvandring (invandring minus utvandring) på över 900 000 individer.
Vi kan alltså se att invandringen i dagsläget täcker upp för tre fjärdedelar av den befolkning vi förlorar genom fosterfördrivning. Det vi också kan få fram av siffrorna är att om Sverige behållit den abortlag man hade innan 1975, så hade invandringen inte “behövts” eftersom man under tiden 1955-1975 i genomsnitt bara genomförde en fjärdedel så många aborter per år som man gjort sedan abortlagen ändrades.
För demokraterna har rätt — i teorin. Ska vi fortsätta leva som vi gör idag och upprätthålla välfärdssamhället så kommer vi behöva invandring, dessutom en kraftigt ökad sådan. Välfärdssamhället förutsätter nämligen att det är betydligt fler i arbetsför ålder än som går i skolan eller är pensionerade. Ska det gå att betala ut pensioner i framtiden så krävs det att det finns människor som arbetar och betalar in till pensionssystemen. Om vi ska kunna få vård i framtiden så krävs det att tillräckligt många betalar skatt för att finansiera vår sjukvård. Ska våra barn få gå i kvalitativa skolor så krävs det att vi alla även bidrar dit. Detta är självklarheter, men demokraterna har missat en viktig punkt — populationens kvalitet.
I liberalernas fantasivärld så föds nämligen alla som tomma blad. Hur vi lyckas i livet beror på miljö, inte arv. Att afrikanska folk inte lyckas bygga en civilisation värd namnet beror på alla möjliga orsaker man kan komma på — oftast elaka vita européer — men aldrig på deras genetiska förutsättningar. För skulle man erkänna det så skulle man också vara tvungen att erkänna de mänskliga rasernas existens och olikheter, något som är helt otänkbart efter 1945 och som skulle se till att deras liberala ideologi saknade existensberättigande.
Därför fortsätter man med invandring från till exempel afrikanska länder där folken har en genomsnittlig intelligenskvot under 80, något som är mycket ovanligt bland svenskar och som börjar närma sig trakterna för när man i Sverige normalt sett räknas som efterbliven. Man tror alltså att man ska kunna kompensera svenskarnas låga födelsetal med en invandring av folk som bevisligen är mindre dugliga till att både bygga och upprätthålla en civilisation.
Vi kan också se resultatet av detta i Sverige idag. Arbetslösheten är högre hos utomeuropeiska invandrare och deras barn än den är hos svenskar. Liberalernas förklaring till detta brukar beskrivas i termer om “rasistiska strukturer”, det är alltså svenskarnas fel att ickesvenskar arbetar i mindre utsträckning än svenskarna. Att man sedan kan se att arbetslösheten är ännu högre bland folk som kommer från områden med extremt låg genomsnittlig IQ, till exempel Somalia, verkar inte spela någon roll när liberalarna fått korn på de onda vita rasisterna. Kanske är det så att ju lägre genomsnittlig IQ ett folk har, desto mer rasism är de utsatta för?
Vill vi upprätthålla välfärden, och det vill jag som nationalist, så måste vi finna en lösning på det demografiska problemet. Men lösningen ligger inte i att importera folk från andra delar av världen, som förutom de problem jag tidigare tagit upp även bidrar till rotlöshet och etniska motsättningar. Lösningen finns istället att finna i en politik som värnar familjen och som belönar de som väljer att skaffa många barn.
Det krävs en politik som visar att det finns viktigare saker än karriärhets och ständig tillväxt. Vi måste skapa ordentliga förutsättningar för människor att skaffa barn, uppfostra dem och låta dem bli produktiva medlemmar av vårt folk. Vi måste bort från liberalernas kortsiktiga och egoistiska jakt på “lycka” och istället forma en svensk som förstår det viktiga i sin uppgift att se till att folket fortlever och förädlas.
Vi måste våga ta frågan om abort, och peka på det absurda i att nästan 40 000 foster dödas i livmodern varje år, medan politikerna skriker efter invandring. Många säger att det är “bättre för barnet” att göra abort om man inte känner sig “redo” att uppfostra barnet. För er som tror på det, fråga de som växt upp under knappa förhållanden eller med unga föräldrar om de hellre skulle velat blivit aborterade.
Jag tror ni själva vet svaret.
