Någon gång på 1990-talet började man märka av ett nytt fenomen i Sverige, något vi tidigare bara hade sett i amerikanska TV-serier och filmer. Man skulle göra ansikten av pumpor, klä ut sig till läskiga figurer och hota till sig godis från grannskapet. Det kallades Halloween, och i Amerika och på Irland firades det den 31 oktober, men i Sverige skulle vi tydligen “fira” kvällen innan Alla helgons dag, även om det kunde variera något.

För mig var det här aldrig intressant. Trots att jag inte alls var politisk nationalist på den här tiden, jag var väl knappt ens tonåring, så fann jag det underligt att vi plötsligt skulle börja efterapa amerikanska traditioner. En del vill säkert invända och mena att traditionen kommer från de brittiska öarna, men den variant av Halloween som “firas” av en del svenskar är en i det grövsta amerikaniserad variant som har väldigt få likheter med det traditionella firandet på öarna där det alltid verkar regna.

Jag ser det som vår uppgift som nationalister att leva vår egen kultur, och att försöka populärisera våra svenska och nordiska traditioner. Blickar vi bakåt de senaste decennierna så har vi inte varit speciellt duktiga på det, men det känns som det håller på att förändras. Precis som jag konstaterade i min intervju med Magnus Söderman så känns det som vi är allt fler som kommit till samma insikt — att vi måste återgå till våra rötter och finna kraft och inspiration därur.

Halloween är inte heller någon tradition som vuxit fram ur folkdjupet, utan har blivit “en grej” i Sverige efter ett hårt lobbyarbete från kapitalistiska krafter. Det var detaljhandeln som genom hård marknadsföring och i samarbete med en amerikansk restaurangkedja försökte få svenskar att “fira” Halloween, och även om de inte har lyckats nå ut till hela folket så är det en del vilsna själar — kanske främst i storstäderna — som gärna dansat efter deras pipa.

Hela förfarandet är ett typexempel på hur konsumtionssamhällets och det mångetniska samhällets individer transformeras; från sina kulturella och etniska identiteter, till en global tröstlös massa som firar plastiga “traditioner” instiftade av rovkapitalistiska och mediala krafter.

Därför gör det mig besviken att se hur nationalister i både Sverige och Tyskland bjuder in till Halloweenfiranden. Det känns historielöst och framförallt är det som att man inte alls har förstått hur vår fiende i det ansiktslösa kapitalet fungerar. Förhoppningsvis blir det bättring i leden i framtiden, men jag har åtminstone gjort min ståndpunkt klar.