Min nya hemsida är strax klar, är lite småputs kvar innan den kan läggas upp för allmän beskådning. Känns verkligen som ett stort steg framåt från den här sidan/bloggen, och jag hoppas att ni besökare också kommer uppskatta den.
Närmaste på schemat står inspelning av ett nytt avsnitt av Enade för Sverige, och sen sticker jag iväg på minnesmanifestationen i Magdeburg, Tyskland på lördag. Förutom att visa min respekt för offrena för de allierades bombningar så ska jag även fota och skriva för Framåt, så om inget konstigt händer så lär det bli ett reportage från manifestationen i Framåt #2.
När vi ändå talar om Framåt så börjar tidning #1 (gratisnumret som delades ut vid Stoppa svenskfientligheten hette ju #0) bli klar, och är redo att gå på tryck vilken dag som helst. Ser verkligen fram emot att få höra folks reaktioner, själv tycker jag att numret blir riktigt bra.
Hade Maya-indianerna rätt? Går Jorden under 2012? Jag vet inte, men jag vet att den invandrade brottsligheten fortsätter och att mångkulturen fortsätter skapa ett otryggt samhälle. Det är mord i Malmö, våldtäkter i Göteborg och kravaller i Hovsjö och Rinkeby.
Sedan någon månad tillbaka har jag använt mig av Google AdSense. Det började med att jag blev accepterad till ett program på Youtube så att jag kunde tjäna några kronor på mina filmer, i utbyte mot att jag visade reklam. Även om det inte var mycket pengar det handlade om, så kunde en film med tusen visningar generera mellan 50 och 100 kronor vilket så klart kan göra skillnad om jag producerar en eller två filmer i veckan.
För några dagar sedan fick jag ett mail från Google där det stod att jag var avstängd från tjänsten, och att de pengar jag tjänat hittils (närmare 500kr) inte skulle utbetalas till mig utan återbetalas till annonsörerna. Jag har överklagat och min överklagan har behandlats och avslagits, man vill helt enkelt inte ha nationalister som använder tjänsten.
Detta är så klart inte förvånande, utan jag väntade mig att det skulle hända. Däremot hade jag kunnat hoppas gå “under radarn” i några månader och åtminstone få in några tusenlappar i reklam.
Nu är så inte fallet, vilket gör det ännu viktigare att de som stödjer mitt arbete också försöker att stödja det ekonomiskt. Det finns massor av sätt att göra det på och varje krona gör skillnad.
För att folk ska få en liten inblick i vad donerade pengar går till, så kan jag berätta att min bokföring för mitt politiska arbete förra året visar på utgifter på ca 45 000kr (resor, inköp, serverkostnader och så vidare), och mina intäkter (enbart donationer) var ca 2000kr på hela året. Det betyder att jag själv “sköt till” ca 43000kr förra året. Detta är alltså utgifter jag har utöver mitt “vanliga” liv och jag har så klart inte räknat min “arbetstid” som någon kostnad då detta är något jag gör ideellt. Däremot tycker jag det är viktigt för folk att få en liten insyn i vilken kostander som finns, och för de som väljer att donera pengar kan dessa utgifter så klart specificeras.
Hursomhelst, det arbetas just nu på nya videomanus och jag hoppas kunna komma ut med minst en ny film under nästa vecka. Jag har heller inte glömt bort podcasten, som lär bli av inom närmsta tiden. Utöver det är jag precis klar med mitt material till nästa nummer av Framåt, så teckna en prenumeration så du inte riskerar att missa numret.
Min vän Andreas har lyckats “trolla” Internet på bästa möjliga sätt de senaste dagarna genom att publicera en artikel på sin matblogg där han hävdar sig ha tillagat katt. För att göra det extra tydligt att det hela är ett skämt har han tillochmed lagt upp en bild där han håller i de flådda “katterna”, där man tydligt ser att han håller i två stycken kaniner (möjligtvis harar, sådan expert är jag inte men jag kan åtminstone se skillnad på dessa och en katt). Texten är också skriven på ett uppenbart provocerande sätt som passar min egna mörka humor alldeles utmärkt, men som uppenbarligen varit för svår att förstå för alldeles för många.
Andreas äter katt?'
Snabbt rasade diskussionen på Internets sociala medier, och bland annat forumen Flashback och Familjeliv fick välbesökta trådar om inlägget. Mordhoten började strömma in och folk letade fram de mest underliga smädelser ur sina dammiga ordförråd. Egentligen inte speciellt förvånande, många nordbor älskar sina katter och har svårt att se dem som en maträtt, även om de äts i andra delar av världen.
En av diskussionerna handlade om vilka djur som var moraliskt riktiga att äta.
Intressant nog så är jag säker på att många av de som förfasades över att någon kunde ha ätit katt (vilket alltså görs dagligen, men kanske inte i Sverige) säkert är samma personer som gärna köper det billigaste nöt- eller fläskköttet de kan hitta från mindre nogräknade länder eller gårdar. Det här är samma personer som beställer kött på restauranger i Thailand där djurhållningen inte kan jämföras med Sverige. Det är säkert också många gånger personer som inte vill handla ekologiskt eftersom det är “för dyrt” utan istället handlar lågkvalitetskött på Lidl.
Men kanske allra mest intressant är det som ett test av folks källkritik. Här lägger man upp en bild som klart och tydligt för alla som kollat i en charkdisk (där man ofta hittar kanin/hare) kan se inte är två katter. Samtidigt så påstår texten, i en ganska raljerande ton, att så är fallet. Ändå verkar majoriteten helt köpa att Andreas fångat in två katter på gatan, avlivat dem genom att slå dem i huvudet en gång och sedan avnjutit dem på nyårskvällen.
Ibland har jag undrat hur folk kan tro på alla lögner om Förintelsen, trots alla bevis mot det hela. Jag har undrat hur folk fortfarande kan se bilder på mördade tyskar, men bara för att det som bildtext påstås att det är “förintade judar” helt köper det. Jag har undrat hur man kunnat köpa allt man läst från personer som gång på gång blivit överbevisade som lögnare och skojare.
Men jag undrar inte längre.
Folk saknar källkritik. Folk saknar viljan att ens försöka ta reda på om det de läser är sant eller inte. Man sväljer allt med hull och hår (och fyra tassar) och reagerar känslomässigt och agerar därefter.
Sedan går man och röstar vart fjärde år baserat på dessa reaktioner. Baserat på dessa lögner man inte ens tänker försöka granska eller ifrågasätta. För så gör en god demokrat i dagens Sverige.
Nu ska jag gå och äta upp grannens tax och bygga en smiskmaskin till mitt kommande förintelseläger.
De senaste åren har jag jobbat nära den nationalistiska rörelsen i Tyskland. Det har varit intressant och lärorikt. Tyskland har visat mig mycket, både på gott och ont. Det är ett land som fängslar nationalister på löpande band, vilket har gjort att rörelsen har fått ta en del annorlunda former än i Sverige. Men Tyskland har också inspirerat mig och tyskarna har hjälpt mig att staka ut den väg jag vill vara med och driva vår svenska rörelse.
ITyskland talar man ofta om kampen kring gatan, huvudena och parlamenten.
Gatan för att den som vinner kampen om gatan har säkrat sin rörelses rätt att sprida information, arrangera demonstrationer och möta folket öga mot öga. Vi kan aldrig förlita oss på att staten ska garantera oss den rätten, det vore naivt och dessutom har vi gång på gång i Europa sett att så inte är fallet i en modern demokrati.
Huvudena för att så fröet till nationalistiskt tänkande. För att forma nationalistiska åsikter och tankar bland befolkningen. För att hjälpa dem att tänka kritiskt.
Parlamenten för att skapa politisk legitimitet och en plattform för att sprida det nationalistiska budskapet och i längden också kunna genomföra grundläggande politiska förändringar.
Vi har redan erövrat gatan. Vi har genom många års kamp sett till att vi kan verka vart vi vill, när vi vill. Kampen om gatan är så klart aldrig över, men vi förstår den. Vi kan den.
Idag vill jag tala med er om kampen om människor huvuden, människor sinnen
Dostojevskij ska ha sagt att om det inte finns någon gud är allt tillåtet. Jag vet inte om det är sant, men jag kan förstå att man syftar på den gemensamma moralen. Ett samhälle kräver nämligen en generell gemensam moral, ett rättesnöre där samtliga medborgare är någorlunda överens om grundläggande värderingar.
Det är behovet av gemenskap.
Men vi har också ett behov av att känna att vi tillhör något större. Att livet är mer än bara det materiella, mer än kött och blod och individer som föds och dör. Vi har ett behov av att känna en anledning att bry oss, en anledning att inte hänfalla åt anarki och egoism.
Folket är vår anledning. Vill man fortsätta använda Dostojevskijs termer så är folket vår Gud.
Som nationalister ser vi oss själva som en länk i en kedja, och vi måste förstå det ansvar vi har inför kommande generationer, men även till våra förfäder som levt innan oss, som brukat jorden, försvarat landet och skapat fantastiska familjer.
För oss nationalister är detta inget konstigt. Men för att bli en stark kraft, för att verkligen genomföra de förändringar som krävs så måste vi bli fler som tänker och agerar nationalistiskt.
Det finns flera saker vi kan göra för att att vinna kampen om folks sinnen. En viktig del är så klart en alternativ media, och vår media blir starkare för varje år.
Nationell Idag har visat på stora framgångar med sin veckotidning, och i samband med dagens manifestation offentliggjordes också det nya magasinet Framåt.
En alternativ media kan göra mycket, men ensam räcker den inte. Den är bara ett av många ben vi måste stå på. En media som förmedlar nyheter och åsikter blir lätt tomt prat om vi inte ser till att faktiskt leva nationalismen.
Det är dags att svenska nationalister själva ser till att bli förändringen. Vi kan inte bara sitta och gnälla, peka på invandrarna, politikerna och den förljugna median och vänta på att svenskarna ska börja peka åt samma håll. Vi måste handfast och helhjärtat bli en positiv kraft i våra områden.
I år har vi sett flera fina exempel på det ur den nationalistiska oppositionen. Vi har sett hur Svenskarnas parti satt upp fotbollsnät till ungdomar, lagat trasiga staket vid tågstationen och rensat skogar vid förskolor från krossat glas och skräp. Förbundet Nationell Ungdom har samlat in kläder till hemlösa. Enkla saker, men saker som gör skillnad i lokalområdet. Saker som vi nationalister bör göra, men som vi många gånger försummat det senaste decenniet.
Förutom att det så klart känns bra att hjälpa till i sitt lokalområde, så ska vi inte hymla med att detta i längden har en positiv effekt i omgivningens syn på nationalister och nationalismen. Vi blir inte de som bara pratar, vi bli de som agerar.
Vi nationalister måste vara de som människor kommer till, inte de som människor är rädda för. Vi måste vara framtidens och hoppets låga, inte den negativa rösten som bara berättar hur dåligt alting är. Vi måste måla visioner och vi måste vara föredömen.
Så vinner vi kampen om huvudena. Så vinner vi kampen om sinnena. Och därifrån tar vi kampen vidare till parlamenten och i parlamenten tar vi över makten innan vi kan skriva det första kapitlet om Det Nya Sverige. Ett svenskarnas Sverige, utan mångkultur, sionism och roffarkapitalism. Ett svenskarnas Sverige, grundat på folkgemenskap, solidaritet och framåtanda.
Kamrater, tack för en fantastisk dag och tack till arrangörerna för ett arrangemang utöver det vanliga. Jag hoppas att manifestationen återkommer nästa år, och då ska vi se till att sluta upp ännu fler för att visa vår avsky mot svenskfientligheten i alla dess former.
För svenskfientligheten är mer än bara invandrargäng som terroriserar svenskar på gatorna. Svenskfientligheten är mer än bara vidriga moderater, socialdemokrater och allt vad de kallar sig som häver ur sig det ena efter det andra. Svenskfientligheten är mer än raptexter om blonda horor och allt vad de tar sig friheten att kalla våra kvinnor.
Svenskfientligheten är ett helt system och liknande system finns runt om i alla vita länder. Det är ett system som syftar till att utrota oss. Inte bara kulturellt genom att byta ut våra traditioner mot kapitalets plastvarianter eller ersätta våra gudar med dokusåpastjärnor och generiska popartister. Utan även rent etniskt, biologiskt och rasligt radera oss från denna planet.
Det är den utvecklingen vi kan och måste stoppa. Genom kampen om gatan, huvudena och parlamenten kan vi se till att göra det.
Så se till att leva nationalismen. Se till att vara den positiva förändringen. Se till att vara gnistan till revolutionen så ska ni se att vi snart kan antända det bålverk som skapar plats för framtidens Sverige, för friheten Sverige, för svenskarnas Sverige.
Igår kväll när jag kom hem så såg jag till min stora glädje att mitt exemplar av Ett annat Tyskland kommit med posten. Så här mindre än tolv timmar senare, med avbrott för nattsömn, har jag nu läst igenom bokens 180 sidor vilket i sig får sägas vara ett gott betyg.
Boken, som är sammanställd av Nordengruppen under redaktör Magnus Söderman, vill göra upp med många av de vanföreställningar som finns kring nationalsocialismen och Tredje riket, både bland demokrater och moderna nationalsocialister. Det är ett vettigt arbete, då jag har svårt att tänka mig en period — framförallt som ligger så nära i historien — som är lika omgärdad av myter, överdrifter och rena lögner.
Jag tror nästan det viktigaste arbetet är att nå folk som idag hyser en nationalistisk eller nationalsocialistisk övertygelse, då fördomarna om Tredje riket där många gånger fungerar som en bromskloss. Vi kan se den närmast fetischliknande inställningen till Tredje riket hos många nationalister idag, där det mesta verkar kretsa kring soldater och andra världskriget. Detta medan sanningen är den att det bästa sättet att studera nationalsocialismen, och där man kan och bör finna inspiration, är under de sex åren i fredstid.
Ett annat Tyskland tar upp flera olika ämnen fördelade över 25 kapitel, inklusive förord av Vera Oredsson, en inledning av Martin Ekedahl och ett avslutande samtal med Manfred Roeder. Bland kapitlena finner vi genomgångar av Nürnberglagarna, kvinno- och familjepolitik samt fackföreningar och arbetsrätt. Det är viktigt att visa upp den nationalsocialistiska politikens bredd, och försöka få en inblick i den “vanliga tyskens” vardag. Får vi forma vår bild av livet i Tredje riket från TV:s filmer och dokumentärer så skulle man kunna tro att det var ständigt mulet, svartvitt, alla marscherade överallt och i varje gatuhörn låg det förintade judar.
Ledsen att göra någon besviken, men så var inte fallet.
Jag har haft fördelen att samtala med många människor som levde under nationalsocialismen, både tyskar och icketyskar, och väldigt lite av det de berättar stämmer överrens med den moderna propagandan om ett hatiskt och barbariskt folk eller ett samhälle utan några fri- eller rättigheter. Snarare talar man om ett väldigt fritt samhälle, en viktig motpol till kommunismen och en världsåskådning som försökte finna samklang med naturen i en tid av industrialisering och globalisering. Men precis som boken konstaterar så var inte Tredje riket frihetligt, utan man satte alltid samhällets väl före egennytta, något som åtminstone inte jag tänker kritisera.
Det bör dock sägas att boken inte är helt objektiv, om en bok nu någonsin kan vara det. Det märks att författarna har ett gott öga till nationalsocialismen, och ibland kan det kännas som att man aldrig vill se att Tyskland gjorde något fel. Dessutom skulle jag vilja se ännu fler källhänvisningar, då det finns en del påståenden som jag och många andra säkert vill dubbelkolla. Detta är förmodligen något man kan utveckla till kommande utgåvor.
Men även om boken inte är helt objektiv så fungerar den utmärkt för att väga upp den flod av minst lika subjektiva böcker vi överröses med i vanliga bokbutiker. Det är uppfriskande att få läsa en bok som faktiskt försöker se det hela ur tyskarnas ögon, som försöker förstå nationalsocialismen istället för att bara förkasta den. Helt enkelt en bok som varje person som är intresserad av nationalsocialismen och 1900-talshistoria bör ha i sitt bibliotek.
Våldsvänsterns paroll i lördags var “Vi är 94%” och skulle symbolisera alla som inte röstat på Sverigedemokraterna eller något nationalistiskt parti. Nu dök långt ifrån några 94% upp, och det verkar inte heller ha varit deras önskan. På forumet socialism.nu skriver en användare om att liberaler från LUF dök upp, men dessa tvingades snabbt ta ned sina banderoller.
Klicka på bilden för full storlek
Det var alltså ingen demonstration för alla som inte röstat sverigevänligt, utan för kommunister, syndikalister och anarkister.
Till nästa år kanske man borde byta namn till “Vi är inte många alls”.
Jag talar vid en yttrandefrihetsaktion i Stockholm 2006
Under måndagen fick jag ett mail från de ansvariga hos SMS-tjänstleverantören mo-sms som förklarade att jag inte skulle få använda deras tjänster för att ta emot SMS-donationer längre eftersom de ansåg min sida vara “främlingsfientlig”.
Tjänsten var väldigt dyr, och jag fick behålla mindre än hälften själv, men det var ändå ett smidigt sätt som flera valt att donera på. Jag kommer få ut de pengar som donerats hittils, men det går inte att göra fler donationer via SMS längre. Det finns dock många andra sätt att stödja mitt arbete:
Banköverföring
Mottagare: Dan Eriksson
Bank: Nordea
Kontonummer: 1403 38 83819
Den stora fördelen med banköverföring är att jag inte behöver betala några avgifter, utan pengarna kan gå oavkortat till mitt politiska arbete.
Med konto- eller kreditkort
Du kan använda ett flertal olika kort, till exempel VISA eller Mastercard för att donera valfri summa till mitt arbete. Fördelen med detta är en relativt låg avgift för mig (ca 6-10%, beroende på en del omständigheter).
För att donera via Flattr, klicka på “flattr this” längs ned eller klicka här.
Alla som donerar pengar och vill veta exakt vart deras kronor har gått, har möjlighet att kontakta mig på mail@dan-eriksson.com. Jag har full transparens och det är viktigt för mig att mina sponsorer känner fullt förtroende för hur jag behandlar de pengar de donerar.
