Det är inte ofta jag hänvisar till DN Kultur, och det av rätt uppenbara anledningar. DN Kultur brukar dock räknas som de viktigaste kultursidorna i gammelmedia, och därför är de intressanta att följa för att försöka förstå hur resonemangen faktiskt förs utanför min egen politiska sfär. Igår (28/11-11) publicerades dessutom en artikel jag fann ytterst intressant, en artikel som jag dessutom kunde relatera till. Hanna Fahl gav sig på att leva en vecka utan Internet, samtidigt som hon ställde viktiga frågor kring hur Internet påverkar oss socialt och mentalt.
Att vardagen blir svår att klara utan Internet var så klart ingen högoddsare. Numer är Internet integrerat i det mesta vi gör, oftast helt utan att vi tänker på det. Allt från bussbiljetter till tvättstugebokningar och personlig ekonomi sköts nu av allt fler över Internet. Men det riktigt intressanta i artikeln är snarare funderingarna kring de implikationer som Internet får på oss som sociala varelser.
Jag saknar min hjärnas externa hårddisk; vitala delar av mitt minne och min kunskap är borta. Det kan inte bara vara jag som slutat minnas. Vi är ett helt samhälle, en hel västvärld, som har tillgång till obegränsat lagringsutrymme på nätet. Fungerar våra hjärnor annorlunda nu, jämfört med innan internet?
Jag vill gärna se mig själv som något av en early adopter, en person som tidigt provar nya tekniska lösningar på saker och ting. Intresset för datorer har funnits sedan barnsben, och medan många av mina vänner var ute och lekte krig eller indianer och cowboys satt jag inne och försökte lära mig programmeringsspråket BASIC. Jag sparade ihop till min första dator som tioåring (det kan ha varit ännu tidigare, det var hursomhelst en skinande Atari 520 STFM) och när jag fick tag på mitt första modem 1994 så lärde jag mig att smyga upp om natten och koppla upp mig mot diverse BBS:er vilket min mor inte märkte förrän den skyhöga telefonräkningen kom.
När så Internet dök upp så var det en fantastisk värld som öppnades, åtminstone tyckte jag det då. Hade dagens tonåringar fått testa det Internet jag nyttjade 1995 skulle de nog inte vara imponerade. Det fanns inget Facebook eller Twitter. Det fanns inget Wikipedia. Det fanns inga IM-klienter med stöd för webcam och röstsamtal. Däremot fanns det dåligt optimerade sökmotorer som i bästa fall kunde hitta en bild på Pamela Anderson i ett par slitna jeansshorts som sakta, mycket sakta, laddades upp på min skärm i 256 färger.
Mycket har hänt sedan dess, och numer är Internet det nav kring vilket hela vårt samhälle kretsar. Jag försöker tänka mig ett liv utan Internet, och även om jag själv hade förmånen att få växa upp delvis utan Internet, smartphones och ständig övervakning så har jag svårt att föreställa mig hur det skulle vara. Fahl nämner i sin artikel hur svårt det måste ha varit för journalister att arbeta innan Internet, och plötsligt slår det mig vilken fördel jag har som skribent idag. “Allt” finns bara några klick bort och jag behöver inte längre besöka bibliotek eller ringa runt i evigheter för att få tag på information från en person som är insatt i ämnet.
Men det är uppenbart att allt detta kommit med en kostnad.
Min känsla är att vi tappat mycket av det sociala. Vi umgås knappt längre. Vi talar inte med varandra. Det kan verka ironiskt då så mycket av nätet kretsar kring det som kallas sociala medier, men de är så klart sociala på ett annat sätt. Samtidigt som jag idag har kontakt med hundratals människor som jag inte skulle haft kontakt med utan Internet, så träffar jag väldigt få människor på ett privat plan, och de flesta inte speciellt ofta. Jag vet knappt när några av mina vänner eller släktingar fyller år, utan det får Facebook eller Google Calendar hålla koll på. Hundratals människor skrev “grattis” till mig på Facebook när jag fyllde år, två personer ringde.
Jag tror absolut inte att världen vore bättre utan Internet, men jag är övertygad om att vi måste hitta en bättre balans. Jag saknar det normala sociala interagerandet med människor. Jag saknar det genuina samtalet och känslan av att vi bryr oss om varann på riktigt, inte för att en påminnelse i en kalender ploppar upp och säger att det är dags för lite kompisvård.
Kanske borde även jag prova på en vecka utan Internet?
