Jag brukar tycka om att blanda de små och stora frågorna, och det är det dags för nu. Igår skrev jag om ett så tungt ämne som identitet och svenskhet, idag om kolsyrad dryck innehållande både malt och humle men som inte är öl — nämligen julmust.

Har just nåtts av informationen att julmusten redan finns ute i den svenska handeln, och den ska tydligen ha funnits tillgänglig i ett par veckor. Missförstå mig inte, jag tycker verkligen om julmust. Att den dessutom kan reta upp politiskt korrekta proffstyckare som kopplar julmusten till rasism gör den bara ännu trevligare. Men det känns som att det är alldeles för tidigt att ta fram musten nu, precis som det känns helt galet när Åhlens börjar julpynta i mitten av oktober (ja, det är dags nu när som helst). Eller som min vän Varenus Luckmann valde att formulera det:

“Jul” är inte längre att betrakta som en fornnordisk högtid med anor, utan som en marknadsekonomisk halvårsperiod, September-Februari.

Jag har talat om ämnet tidigare, och då kritiserat hur julen förvandlats från en gemenskapshelg till en konsumtionshelg (eller konsumtionsperiod, då det snarare handlar om ett halvår precis som citatet ovan påpekar). Det här berör samma område, och det är knappast någon hemlighet att man låter musten komma ut tidigare och tidigare i butik för att det finns pengar att tjäna. Inget fel i att företag vill tjäna pengar, men just musten är så starkt kopplad till ett kort tidsspann varje år, och ju större tillgängligheten blir desto mindre magisk kommer musten att bli.

I en optimal värld så ska den första flaskan öppnas lagom till Lucia. Medan saffranslukten sprider sig i hemmet och man tar i den första varma lussebullen så är det legitimt att skruva av korken till det svartbubbliga guldet.

Visst, det handlar om disciplin. Men när det gäller julmusten så är det oerhört svårt att hålla någon som helst disciplin överhuvudtaget. Är det inte nu marknaden ska ta sitt ansvar? För julens skull? För min skull?

Nej, nu ska jag gå och handla julmust.