Tidningen Norrländska Socialdemokraten (NSD) skriver under söndagen om att “nynazister” sprider “propaganda” i Luleå. Det var aktivister från Svenska Motståndsrörelsen som sålde sin tidning Nationellt Motstånd, något som man kan tycka inte borde rendera i tidningsartiklar då vare sig tidningen eller försäljningen är olaglig.

Roligast – och symptomatiskt för hur massmedia fungerar – är den intervju som tidningen gör med en kvinna vid namn Birgitta Aronsson Nordmark, som presenteras som en helt vanlig förbipasserande som väljer att visa sin avsky mot de förskräckliga “nazisterna” – en typisk lulebo helt enkelt. Ifall resten av Luleå delar Birgittas åsikter kan jag inte uttala mig om, men jag har svårt att tro det. Däremot är Birgitta ingalunda någon “vanlig” engagerad medborgare, utan en organiserad syndikalist och aktiv “antifascist”.

Birgitta Aronsson Nordmark utsågs tillexempel i 2007 till SAC:s generalsekreterare. Hon har också tidigare legat i en fejd med en lokal sverigedemokrat som hon pekat ut som “nazist”. Hon är alltså en politiskt aktiv motståndare till Svenska Motståndsrörelsen, något som NSD väljer att inte informera sina läsare om.

Det är tydligt att NSD inte vill att läsaren ska förstå att det är en så pass “framstående” politiskt organiserad kvinna man talar med, eftersom det skulle sänka värdet i hennes. Ord som dessutom är ytterst hotfulla men ändå hamnar i tidningen helt okritiskt;

-Det är lulenazzar de här typerna och de ska man lära sig att känna igen. De flesta i Luleå begriper nog själv att nazister inte är välkomna här i staden men jag tänker ändå stå här och vara störig.

Störig var ordet. Störd var benämningen. Lögnaktig var journalistiken.