Att arbeta nationalistiskt kan vara det mest inspirerande, rogivande och glädjande man kan göra. Man arbetar för något man verkligen tror på och kan gå och lägga sig med gott samvete om nätterna, även om man så klart alltid förbarmar sig över att man borde ha gjort mer. Men att arbeta nationalistiskt kan också vara deprimerande, jobbigt och mörkt. Man tar del av samhällets alla hemskheter, man riskerar utsättas för repressalier i arbete eller skola, och för en del blir det problem med familjemedlemmar som inte godkänner att man tycker annorlunda än vad de gör. Det är därför av yttersta vikt att man som nationalist lär sig att ta vara på de där små glimtarna av ljus som man ibland får ta del av, och som — om man tänker på dem tillsammans — blir det där starka ljusskenet som vi behöver för att lysa upp vår väg.

Några av mina absolut lyckligaste minnen i livet kommer från mina tio år av nationalistiskt arbete. Det är de där små sakerna som jag kan tänka tillbaka till de dagar då det känns tungt, och därmed få den gnista av energi som behövs för att ge mig in i arbetet igen.

Ett starkt sådant minne är från nationaldagen 2005, det första året vi skulle arrangera Folkets Marsch. Det hela hade börjat med att jag och en kamrat hade spånat lite kring att alla nationalistiska organisationer och partier borde göra något gemensamt på nationaldagen, och efter att ha involverat några till som hade mer erfarenhet av stora arrangemang var bollen i rullning. På dagen för manifestationen kunde jag inte delta i själva marschen, utan befann mig nere vid Smedsuddsbadet där manifestationen skulle avslutas med tal och sång.

Dagarna innan hade vi arrangörer som vanligt spånat kring hur många som kunde tänkas komma. Vi visste att vi kunde dra stora skaror i Salem, men skulle det verkligen vara möjligt till Folkets Marsch? Här var man tvungen att gå rätt igenom stan i strålande solsken, och var inte alls lika anonym som man kunde vara i decembermörkt Salem. Jag själv hade tippat på 500, och tyckte att det vore en bra start — men det fanns de som tillochmed var mer pessimistiska än jag och talade om 3-400.

Nere på Smedsuddsbadet väntar jag nervöst medan jag hjälper till att ställa i ordning scen, försäljningsbord och allt annat som ska vara på plats tills det att marschdeltagarna kommer om några minuter. Jag har fått indikationer på att det är “ganska mycket folk” men ingen exakt siffra. Plötsligt hör jag sorlet uppe vid backen och rör mig ditåt, nedspringande framför demonstrationståget kommer Viktor Sjölund, en av funktionärerna, som ropar “900! Det är över 900 personer!”. Jag är tvungen att ta mig närmare honom och fråga om han skojar, men han fortsätter insistera på att nästan tusen svenskar tagit sig ut på Stockholms gator för att manifestera för ett svenskt Sverige den här dagen. Fylld av glädjerus springer jag ner till gräsplätten vid badet igen och fortsätter ställa iordning det sista.

Det kan låta som en liten sak för den som inte var där. Men just det minnet är något jag ofta återkommer till, speciellt när man ska arrangera något nytt och är lätt pessimistisk inför deltagarantalet.

Ett annat minne är en flygbladsutdelning på stan inför Salem för några år sedan. Ni vet hur det är när man är ute; de flesta säger ingenting, en del är negativa och en del är positiva. Men den här dagen var annorlunda, och var en sådan dag som man inte upplever speciellt ofta. Det började redan vid frukost, då kaffet smakade lite godare än vanligt (eller så är det bara mitt minne av dagen som i efterhand lyckats färga kaffesmaken, men för den goda historiens skull så kan vi låtsas att kaffebönorna var lite gladare den här dagen) och min dåvarande sambo var på ett strålande humör (något som inte alls hörde till vanligheterna på morgonen, men det är en annan historia).

Det var i början av december, så det var kallt ute. Men det var en riktigt solig decemberdag, en sådan där den lilla snö som hunnit komma riktigt gnistrar och man känner att man lika gärna kunde gå i t-shirt, åtminstone tills man inser att det vore oerhört dumt och att en förkylning vore väldigt onödigt att dra på sig.

Jag möter upp ett trettiotal kamrater vid Stockholms centralstation, och vi delar upp oss i ett par mindre grupper som täcker olika delar av centrala Stockholm med flygbladsutdelare. Det hela börjar hur bra som helst när en medelålders man ber om några extra flygblad som han kan ta med sig till jobbet. Efter mannen är det som en ström av människor som vill säga uppmuntrande saker, som är genuint nyfikna på manifestationen och svensk nationalism.

Efter någon timme kommer en kvinna fram och mina fördomar säger att hon kommer vara negativ. Hon såg ut som en typisk “kulturtant” som bor på Södermalm, röstar på V eller MP och gärna gömmer flyktingbarn samtidigt som hon mumlar något osammanhängande om “mänskliga rättigheter”. Till min förvåning säger hon att hon deltog i Salemmanifestationen 2002, och att hon hoppas kunna delta även det här året. Men för att vara på den säkra sidan och bidra med någonting, så donerar hon på plats 500kr till Salemfonden.

Det är sådana här saker som kan verka små, men som jag älskar att gräva fram ur mitt minne när de behövs. Det finns självklart fler exempel, men den redaktionella yta jag fått till mitt förfogande i Framåt räcker tyvärr inte till. Men när vi nu går mot ännu en ny större manifestation i december, så är det viktigt att minnas sådana här saker. Vi har lyckats över förväntan förr, och jag är övertygad om att vi kommer göra det nu också.

Se därför till att vara med och skapa ett oförglömligt minne den 10 december i Stockholm. Vi ska återta gatorna till svenskarna, precis som vi gjorde med Folkets Marsch. Vi behöver inte “gömma oss” i någon förort, vi ska dit där folket är och visa upp det svenska alternativet. Efteråt kan vi tillsammans tala om det vi gjorde i Stockholm 2011, ännu en milstolpe i det nationalistiska motståndet och ett steg på vägen till ett svenskt, nationalistiskt Sverige.

–

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Framåt nr.9/2011. Vill du ha hem tidningen Framåt? Bli medlem i Svenskarnas parti idag!