Tal vid “Stoppa svenskfientligheten” 2011 (efterinspelning)

Kamrater, vänner.

De senaste åren har jag jobbat nära den nationalistiska rörelsen i Tyskland. Det har varit intressant och lärorikt. Tyskland har visat mig mycket, både på gott och ont. Det är ett land som fängslar nationalister på löpande band, vilket har gjort att rörelsen har fått ta en del annorlunda former än i Sverige. Men Tyskland har också inspirerat mig och tyskarna har hjälpt mig att staka ut den väg jag vill vara med och driva vår svenska rörelse.

I Tyskland talar man ofta om kampen kring gatan, huvudena och parlamenten.

Gatan för att den som vinner kampen om gatan har säkrat sin rörelses rätt att sprida information, arrangera demonstrationer och möta folket öga mot öga. Vi kan aldrig förlita oss på att staten ska garantera oss den rätten, det vore naivt och dessutom har vi gång på gång i Europa sett att så inte är fallet i en modern demokrati.

Huvudena för att så fröet till nationalistiskt tänkande. För att forma nationalistiska åsikter och tankar bland befolkningen. För att hjälpa dem att tänka kritiskt.

Parlamenten för att skapa politisk legitimitet och en plattform för att sprida det nationalistiska budskapet och i längden också kunna genomföra grundläggande politiska förändringar.

Vi har redan erövrat gatan. Vi har genom många års kamp sett till att vi kan verka vart vi vill, när vi vill. Kampen om gatan är så klart aldrig över, men vi förstår den. Vi kan den.

Idag vill jag tala med er om kampen om människor huvuden, människor sinnen

Dostojevskij ska ha sagt att om det inte finns någon gud är allt tillåtet. Jag vet inte om det är sant, men jag kan förstå att man syftar på den gemensamma moralen. Ett samhälle kräver nämligen en generell gemensam moral, ett rättesnöre där samtliga medborgare är någorlunda överens om grundläggande värderingar.

Det är behovet av gemenskap.

Men vi har också ett behov av att känna att vi tillhör något större. Att livet är mer än bara det materiella, mer än kött och blod och individer som föds och dör. Vi har ett behov av att känna en anledning att bry oss, en anledning att inte hänfalla åt anarki och egoism.

Folket är vår anledning. Vill man fortsätta använda Dostojevskijs termer så är folket vår Gud.

Som nationalister ser vi oss själva som en länk i en kedja, och vi måste förstå det ansvar vi har inför kommande generationer, men även till våra förfäder som levt innan oss, som brukat jorden, försvarat landet och skapat fantastiska familjer.

För oss nationalister är detta inget konstigt. Men för att bli en stark kraft, för att verkligen genomföra de förändringar som krävs så måste vi bli fler som tänker och agerar nationalistiskt.

Det finns flera saker vi kan göra för att att vinna kampen om folks sinnen. En viktig del är så klart en alternativ media, och vår media blir starkare för varje år.

Nationell Idag har visat på stora framgångar med sin veckotidning, och i samband med dagens manifestation offentliggjordes också det nya magasinet Framåt.

En alternativ media kan göra mycket, men ensam räcker den inte. Den är bara ett av många ben vi måste stå på. En media som förmedlar nyheter och åsikter blir lätt tomt prat om vi inte ser till att faktiskt leva nationalismen.

Det är dags att svenska nationalister själva ser till att bli förändringen. Vi kan inte bara sitta och gnälla, peka på invandrarna, politikerna och den förljugna median och vänta på att svenskarna ska börja peka åt samma håll. Vi måste handfast och helhjärtat bli en positiv kraft i våra områden.

I år har vi sett flera fina exempel på det ur den nationalistiska oppositionen. Vi har sett hur Svenskarnas parti satt upp fotbollsnät till ungdomar, lagat trasiga staket vid tågstationen och rensat skogar vid förskolor från krossat glas och skräp. Förbundet Nationell Ungdom har samlat in kläder till hemlösa. Enkla saker, men saker som gör skillnad i lokalområdet. Saker som vi nationalister bör göra, men som vi många gånger försummat det senaste decenniet.

Förutom att det så klart känns bra att hjälpa till i sitt lokalområde, så ska vi inte hymla med att detta i längden har en positiv effekt i omgivningens syn på nationalister och nationalismen. Vi blir inte de som bara pratar, vi bli de som agerar.

Vi nationalister måste vara de som människor kommer till, inte de som människor är rädda för. Vi måste vara framtidens och hoppets låga, inte den negativa rösten som bara berättar hur dåligt alting är. Vi måste måla visioner och vi måste vara föredömen.

Så vinner vi kampen om huvudena. Så vinner vi kampen om sinnena. Och därifrån tar vi kampen vidare till parlamenten och i parlamenten tar vi över makten innan vi kan skriva det första kapitlet om Det Nya Sverige. Ett svenskarnas Sverige, utan mångkultur, sionism och roffarkapitalism. Ett svenskarnas Sverige, grundat på folkgemenskap, solidaritet och framåtanda.

Kamrater, tack för en fantastisk dag och tack till arrangörerna för ett arrangemang utöver det vanliga. Jag hoppas att manifestationen återkommer nästa år, och då ska vi se till att sluta upp ännu fler för att visa vår avsky mot svenskfientligheten i alla dess former.

För svenskfientligheten är mer än bara invandrargäng som terroriserar svenskar på gatorna. Svenskfientligheten är mer än bara vidriga moderater, socialdemokrater och allt vad de kallar sig som häver ur sig det ena efter det andra. Svenskfientligheten är mer än raptexter om blonda horor och allt vad de tar sig friheten att kalla våra kvinnor.

Svenskfientligheten är ett helt system och liknande system finns runt om i alla vita länder. Det är ett system som syftar till att utrota oss. Inte bara kulturellt genom att byta ut våra traditioner mot kapitalets plastvarianter eller ersätta våra gudar med dokusåpastjärnor och generiska popartister. Utan även rent etniskt, biologiskt och rasligt radera oss från denna planet.

Det är den utvecklingen vi kan och måste stoppa. Genom kampen om gatan, huvudena och parlamenten kan vi se till att göra det.

Så se till att leva nationalismen. Se till att vara den positiva förändringen. Se till att vara gnistan till revolutionen så ska ni se att vi snart kan antända det bålverk som skapar plats för framtidens Sverige, för friheten Sverige, för svenskarnas Sverige.

flattr this!

Vilka 94%? LUF tvingades ta ned sina banderoller på “antirasist”-demonstrationen

Våldsvänsterns paroll i lördags var “Vi är 94%” och skulle symbolisera alla som inte röstat på Sverigedemokraterna eller något nationalistiskt parti. Nu dök långt ifrån några 94% upp, och det verkar inte heller ha varit deras önskan. På forumet socialism.nu skriver en användare om att liberaler från LUF dök upp, men dessa tvingades snabbt ta ned sina banderoller.

Klicka på bilden för full storlek

Det var alltså ingen demonstration för alla som inte röstat sverigevänligt, utan för kommunister, syndikalister och anarkister.

Till nästa år kanske man borde byta namn till “Vi är inte många alls”.

flattr this!

Kort om “Stoppa svenskfientligheten” i lördags

Mynttorget precis mellan Slottet och Riksdagen, kan det bli mer i maktens svarta hjärta? Där samlades i lördags runt 600 modiga män och kvinnor som ville skicka en tydlig signal till politiker och etablissemang: Det är nog nu! Svenskfientligheten måste få ett slut!

“Sverige åt svenskarna” och “Nationell solidaritet” ekade mellan väggarna och hade någon av politikerna fått för sig att jobba helg så kan de inte ha missat det.

Polisen däremot verkade inte ha förstått sin uppgift för dagen, och lät antisvenskar kommer väldigt nära vår demonstration och kunde därför rikta en del projektiler mot oss. Till och med dem själva skriver på ett av sina forum hur överraskade de var över polisens tafatta insats. Roligast var en av de gånger då nationalisterna gick till motattack och en upprörd poliskvinna skrek “men de är ju bara barn!”.

Till nästa år blir det dock att ställa högre krav på polisen, annars får vi lösa situationen själva med de medel som finns tillgängliga. Från organisatörernas sida så är det viktigaste till nästa år annars en bättre ljudanläggning och scen.

Stort plus för de teateralistiska inslagen i fackeltåget och att så många nationalistiska organisationer, projekt och partier ställde sig bakom manifestationen.

Manifestationen kunde hursomhelst genomföras utan egentliga problem eller förseningar, och jag tyckte samtliga tal var intressanta och bra. Allra bäst, i mina så klart partiska ögon, var partiordförande Daniel Höglund (SvP) och Magnus Söderman från Nordengruppen.

Efter manifestationen blev det en trevlig kväll med flera hundra nationalister som sjöng, åt och drack fram till midnatt.

Nu fortsätter vi arbetet för ett svenskt Sverige och ett fritt Europa.

flattr this!

Inför “Stoppa svenskfientligheten” 10 december, Mynttorget, Stockholm

10 december i Stockholm - Vi ses där!

INFORMATION FRÅN ARRANGÖRSGRUPPEN

Genom att fylkas från hela Sverige till vårt lands huvudstad och där gemensamt ta ställning för vårt folk visar vi att det finns hopp. Vi visar att det finns svenska män och kvinnor som inte accepterar nationell självspäkelse och som vägrar att knäböja inför svenskfientligheten. Delta du med!

Manifestationen startar klockan 14.00 på Mynttorget i Gamla stan i Stockholm. De som ämnar att ta sig dit med bil hänvisas till att parkera på Riddarholmen. Parkeringen är fri och platsen kommer att vara bevakad under hela manifestationen från och med klockan 13.00. För dem som reser kommunalt rekommenderar vi att ni stiger av på tunnelbanestationen Gamla stan. Väl där, ta vägen via Riddarholmen innan ni går mot Mynttorget. Vi uppmanar samtliga att vara på plats senast 13.30.

På Mynttorget kommer tal från flera nationalistiska representanter att hållas. Det kommer även att finnas informationsbord och försäljningsbord från ett flertal nationella aktörer. Fika kommer att tillhandahållas till en symbolisk kostnad och det finns även möjlighet att införskaffa sig facklor om man inte redan gjort det.

Manifestationen kommer att avslutas med ett fackeltåg.

Efter manifestationen så kommer det att anordnas en kamratafton. Mat och dryck kommer att finnas tillgängligt, likaså flera försäljningsbord med ett stort urval av produkter för nationalister. Kvällen kommer att fyllas med levande musik samt tal från nationalistiska debattörer. För att få information om samlingsplats så är det bara att ta kontakt med någon av funktionärerna under manifestationen. För er som reser kommunalt så finns det möjlighet för transport via en abonnerad buss. Information om detta fås också på plats av funktionärerna. Kostnaden för tillställningen är 100 kr, i det priset ingår även lättare måltid.

Tala på kamrataftonen gör Dan Eriksson och Daniel Carlsen. För den musikaliska underhållningen står Ken McLellan, Barny och Viktor (Ferox).

För att underlätta för deltagare utanför Stockholm arrangeras det resor från stora delar av landet till manifestationen. För information och anmälan till dessa se;

http://www.stoppasvenskfientligheten.se/resor/

Väl mött på Mynttorget den 10 december!

/Arrangörsgruppen

flattr this!

Låt oss skapa nya oförglömliga minnen

Folkets Marsch i Stockholm 2007

Att arbeta nationalistiskt kan vara det mest inspirerande, rogivande och glädjande man kan göra. Man arbetar för något man verkligen tror på och kan gå och lägga sig med gott samvete om nätterna, även om man så klart alltid förbarmar sig över att man borde ha gjort mer. Men att arbeta nationalistiskt kan också vara deprimerande, jobbigt och mörkt. Man tar del av samhällets alla hemskheter, man riskerar utsättas för repressalier i arbete eller skola, och för en del blir det problem med familjemedlemmar som inte godkänner att man tycker annorlunda än vad de gör. Det är därför av yttersta vikt att man som nationalist lär sig att ta vara på de där små glimtarna av ljus som man ibland får ta del av, och som — om man tänker på dem tillsammans — blir det där starka ljusskenet som vi behöver för att lysa upp vår väg.

Några av mina absolut lyckligaste minnen i livet kommer från mina tio år av nationalistiskt arbete. Det är de där små sakerna som jag kan tänka tillbaka till de dagar då det känns tungt, och därmed få den gnista av energi som behövs för att ge mig in i arbetet igen.

Ett starkt sådant minne är från nationaldagen 2005, det första året vi skulle arrangera Folkets Marsch. Det hela hade börjat med att jag och en kamrat hade spånat lite kring att alla nationalistiska organisationer och partier borde göra något gemensamt på nationaldagen, och efter att ha involverat några till som hade mer erfarenhet av stora arrangemang var bollen i rullning. På dagen för manifestationen kunde jag inte delta i själva marschen, utan befann mig nere vid Smedsuddsbadet där manifestationen skulle avslutas med tal och sång.

Dagarna innan hade vi arrangörer som vanligt spånat kring hur många som kunde tänkas komma. Vi visste att vi kunde dra stora skaror i Salem, men skulle det verkligen vara möjligt till Folkets Marsch? Här var man tvungen att gå rätt igenom stan i strålande solsken, och var inte alls lika anonym som man kunde vara i decembermörkt Salem. Jag själv hade tippat på 500, och tyckte att det vore en bra start — men det fanns de som tillochmed var mer pessimistiska än jag och talade om 3-400.

Nere på Smedsuddsbadet väntar jag nervöst medan jag hjälper till att ställa i ordning scen, försäljningsbord och allt annat som ska vara på plats tills det att marschdeltagarna kommer om några minuter. Jag har fått indikationer på att det är “ganska mycket folk” men ingen exakt siffra. Plötsligt hör jag sorlet uppe vid backen och rör mig ditåt, nedspringande framför demonstrationståget kommer Viktor Sjölund, en av funktionärerna, som ropar “900! Det är över 900 personer!”. Jag är tvungen att ta mig närmare honom och fråga om han skojar, men han fortsätter insistera på att nästan tusen svenskar tagit sig ut på Stockholms gator för att manifestera för ett svenskt Sverige den här dagen. Fylld av glädjerus springer jag ner till gräsplätten vid badet igen och fortsätter ställa iordning det sista.

Det kan låta som en liten sak för den som inte var där. Men just det minnet är något jag ofta återkommer till, speciellt när man ska arrangera något nytt och är lätt pessimistisk inför deltagarantalet.

Ett annat minne är en flygbladsutdelning på stan inför Salem för några år sedan. Ni vet hur det är när man är ute; de flesta säger ingenting, en del är negativa och en del är positiva. Men den här dagen var annorlunda, och var en sådan dag som man inte upplever speciellt ofta. Det började redan vid frukost, då kaffet smakade lite godare än vanligt (eller så är det bara mitt minne av dagen som i efterhand lyckats färga kaffesmaken, men för den goda historiens skull så kan vi låtsas att kaffebönorna var lite gladare den här dagen) och min dåvarande sambo var på ett strålande humör (något som inte alls hörde till vanligheterna på morgonen, men det är en annan historia).

Det var i början av december, så det var kallt ute. Men det var en riktigt solig decemberdag, en sådan där den lilla snö som hunnit komma riktigt gnistrar och man känner att man lika gärna kunde gå i t-shirt, åtminstone tills man inser att det vore oerhört dumt och att en förkylning vore väldigt onödigt att dra på sig.

Jag möter upp ett trettiotal kamrater vid Stockholms centralstation, och vi delar upp oss i ett par mindre grupper som täcker olika delar av centrala Stockholm med flygbladsutdelare. Det hela börjar hur bra som helst när en medelålders man ber om några extra flygblad som han kan ta med sig till jobbet. Efter mannen är det som en ström av människor som vill säga uppmuntrande saker, som är genuint nyfikna på manifestationen och svensk nationalism.

Efter någon timme kommer en kvinna fram och mina fördomar säger att hon kommer vara negativ. Hon såg ut som en typisk “kulturtant” som bor på Södermalm, röstar på V eller MP och gärna gömmer flyktingbarn samtidigt som hon mumlar något osammanhängande om “mänskliga rättigheter”. Till min förvåning säger hon att hon deltog i Salemmanifestationen 2002, och att hon hoppas kunna delta även det här året. Men för att vara på den säkra sidan och bidra med någonting, så donerar hon på plats 500kr till Salemfonden.

Det är sådana här saker som kan verka små, men som jag älskar att gräva fram ur mitt minne när de behövs. Det finns självklart fler exempel, men den redaktionella yta jag fått till mitt förfogande i Framåt räcker tyvärr inte till. Men när vi nu går mot ännu en ny större manifestation i december, så är det viktigt att minnas sådana här saker. Vi har lyckats över förväntan förr, och jag är övertygad om att vi kommer göra det nu också.

Se därför till att vara med och skapa ett oförglömligt minne den 10 december i Stockholm. Vi ska återta gatorna till svenskarna, precis som vi gjorde med Folkets Marsch. Vi behöver inte “gömma oss” i någon förort, vi ska dit där folket är och visa upp det svenska alternativet. Efteråt kan vi tillsammans tala om det vi gjorde i Stockholm 2011, ännu en milstolpe i det nationalistiska motståndet och ett steg på vägen till ett svenskt, nationalistiskt Sverige.

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Framåt nr.9/2011. Vill du ha hem tidningen Framåt? Bli medlem i Svenskarnas parti idag!

flattr this!